I glädje & sorg...

Ja! Det är ju just såhär man önskar och vill att det ska vara. Och såhär mitten av livet kan man nog ha den förväntningen på en nära vän också. Att man står där. Bi. Liksom. Som en stark jävla grogrund när det blåser kraftiga vindar som gör ont, eller som bara är ruffluga & jobbiga. Är man VÄN finns man där då, OCKSÅ. Annars är det inte mycket värt....